Vårt avslöjande om Carl Bildts hemliga papper väcker debatt. Forskaren Robert Dalsjö, som tog fram det hemligstämplade dokumentet, riktar nu hård kritik mot Rolf Ekéus påstående att dokumentet skulle vara ett ”oseriöst papper”.
Här är Robert Dalsjös inlägg:
Rolf Ekéus kommentar på Politikerbloggen om dokumentet från krigspelet 1964 visar att han tyvärr inte tagit till sig aktuell forskning på området, inklusive min doktorsavhandling Life-Line Lost. Krigspelet 1964 var inte något oseriöst, naivt och verklighetsfrämmande som militärledningen drev isolerat, vilket Ekéus hävdar. Det var en stort upplagd övning med brett deltagande, bl.a. från regeringskansliet (se SOU 1994:11, s. 200), och innehållet avspeglade hur den militära och politiska ledningen tänkte sig utvecklingen efter att Sverige dragits in i ett storkrig. Som framgår av min bok och av en uppsats av Johan Gribbe var nära militärt samarbete med Nato, inklusive framgruppering av Natoflyg med kärnvapen till Sverige, och kärnvapeninsats mot mål både i våra grannländer och i Sverige, ett stående inslag i de krigsspel som bedrevs av bl.a. Försvarshögskolan under 1950- och 1960-talen. I Försvarshögskolans kurser deltog samhällets toppar, inklusive representanter för regering, regeringskansli, riksdag och media.
Jag kan här redovisa utdrag ur spelet på FHS Chefskurs på Solbacka 1959 som tydligt visar att man förutsåg nära militär samverkan med Nato, inklusive kärnvapeninsats mot mål på finskt och svenskt territorium. Av deltagarlistan framgår att spelet inte bara var en sak för “militären”, utan att framträdande representanter för UD, media och det politiska livet deltog, bland dem flera kända socialdemokrater: Sven Backlund, Ossian Sehlstedt och Viktor Vinde. Extra pikant är att rollen som statsminister spelades av högerledaren Jarl Hjalmarson och att Tage Erlander åkte ut till Solbacka under spelet för överläggningar med Hjalmarson, och sedan övernattade. (Life-Line Lost, s. 176-177).
Om Ekéus framhärdar kan jag även plocka fram dokument från den stora övning som Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar höll 1956, som jag funnit i Krigsarkivet. Även här var samhällets toppar brett representerade och bl.a. kungen, Erlander, fyra regeringsledamöter och tre statssekreterare kom på besök. Den spelade regeringen - i vilken den framträdande socialdemokraten Nancy Eriksson ingick - fattade beslut inte bara om nära militärt samarbete med Nato, utan även om kärnvapeninsats mot ett flygfält på Gotland, sannolikt det strax utanför Visby.
Ekéus påstår också att neutralitetspolitiken uteslöt förberedelser och krigsplanering [för samverkan] med främmande makt. Detta är möjligen sant vad gäller den officiella linjen från 1959 och framåt. Men bevisen är överväldigande för att regeringen i hemlighet gav militärledningen klartecken att förbereda sådan samverkan som man offentligt tagit avstånd från, och att detta pågick fram till mitten av 1980-talet. Ett exempel från 1963, som visar uppgifterna för de samverkansgrupper som i händelse av krigsfara skulle sändas till allierade huvudstäder och högkvarter, biläggs här. Fler exempel finns på PHP.s hemsida http://www.php.isn.ethz.ch/collections/colltopic.cfm?lng=en&id=29456 och många fler i Högkvarterets arkiv och i Krigsarkivet. Ekéus medhjälpare i den säkerhetspolitiska utredningen hade tillgång till många av dessa dokument, men de redovisades inte i rapporten (SOU 2002:108).
Det är glädjande att frågan om vår säkerhetspolitik under det kalla kriget väcker offentligt intresse, men det är i hög grad önskvärt att debatten förs sakligt och grundar sig på fakta och vetenskapligt grundade slutsatser, snarare än på förutfattade meningar. Att beteckna ett historiskt dokument som ett “oseriöst papper” är anmärkningsvärt och väcker inte respekt.
Robert Dalsjö
Ph. D. Forskningsledare FOI
























































